Tillbaks till Sverige

Sista etappen hem. Carl-Johan och jag hänger i loungen och strukturerar upp vårt material på en mindmap. Vid 9 lyfter vi från Istanbul, landar på Arlanda vid lunchtid, fullproppade av ett helt dygn med flygplansmat. Göran väntar på oss när vi kommer rullande med våra bagagekärror. Det är kul att ses igen. Fjorton dagar är långt när man är van att ses varje dag. Den vackra höstdagen slår emot oss. Jag drar ned den svala luften djupt i lungorna. Snart rullar vi mot Västerås. Carl-Johan och jag tittar nöjda på varandra. Det har varit en lyckad reportageresa. Uppdrag Destination Pemba är slutfört.

Vid åtta på onsdagkvällen lyfter vi från Tanzania. Efter ett par timmar mellanlandar vi i Entebbe i Uganda, där Victoriasjön skymtar som ett litet hav mellan träden. Det är samma rutt som på vägen ned. Nya människor kliver på. Vi lyfter igen, nu mot Istanbul, dit vi kommer sex på torsdagmorgonen. Det är tolv grader och spöregn. Vi är tillbaka i Europa. Flygplatsen är full av folk, taxfree-butikerna öppna. Jag har aldrig varit så shopping-taggad klockan sju en morgon.

X-ray killen

På Dar es Salaams flygplats ska Carl-Johan tvätta händerna. Men tolv snubbar står och tvättar fötterna i handfaten. Han smiter in på damernas och tvättar händer och får genast en reprimand av en vakt. Var kom den ifrån?

En av killarna med nytvättade fötter sticker pengar i handen på mannen vid säkerhetskontrollens röntgenapparat. En muta till X-ray-killen? Och i så fall varför? Hade vi drabbats av stora 9/11-skälvan? Carl-Johan pratar med en som ser ansvarig ut. Mannen förklarar lugnt att det inte är tillåtet för anställda vid säkerhetskontrollen att begära pengar. Men det är helt okej att ta emot pengar om någon passagerare vill ge. Vi håller på att smälla av inför den logiken. Påpekar att det är vad det ser ut som, som räknas. Och det här ser mycket dåligt ut. Mannen tittar länge på oss. Jag tänker att nu suger dom in oss och terroriststämplar oss. När mannen till slut öppnar munnen säger han: Jag har lyssnat noga och jag lovar att vi ska ta notis om den kritik ni framfört. Sen sätter vi oss ned och kniper käft. Ganska nöjda.

Intervju i Dar es Salaam

När vi landar i Dar es Salaam får vi bråttom. Vi har fyra-fem timmar på oss innan vi ska börja resan hem. Vi tar en taxi hem till familjen Edler i stadsdelen Oysterbay. Vi vill träffa Tina Edler, ägare till Studentlitteratur i Sverige och till tryckeriet i Mapinga dit de flyttade Lunda-förlagets tryckpressar. Tina befann sig i Sverige när vi var i Dar es Salaam sist. Vi hinner intervjua henne om flytten från Lekgatan i Västerås till Dar es Salaam. Carl-Johan tar bilder på henne och maken Micael.

Mot Italiens Zanzibar

Runt elva lyfter vi från Pemba mot Zanzibar, alltså huvudön som heter Unguja på swahili. Vi mellanlandar en halvtimme på Zanzibar och trängs plötsligt med hundratals italienare som ska hem. En jumbojet med italienska färgerna står och väntar på dem. Det är botoxläppar och bakåtslick. Urringningar och machovulgo. Intensiv italienska som stiger mot skyn. Som att se ett utsnitt av Erik Gandhinis film Videocrazy. Det känns som en kulturchock. Jag kniper ihop ögonen och försöker frammana stillheten från Pemba.

På väg mot Unguja

Matthew hänger med oss i bilen till huvudstaden Chake Chake. Han ska handla till resorten. När vi passerat genom regnskogen och kommit ut på lite bredare väg hamnar vi mitt i ett gigantiskt valmöte för det största oppositionspartiet CUF, Civic United Front. Det är parlaments- och presidentval i Tanzania om några dagar. Zanzibar, dit Pemba hör, är en autonom region och har sina egna kandidater. Det är hur mycket folk som helst här. Flaggor. Sång. Dans på vägen. Vid valet 2005 förekom politisk oro och valfusk på Pemba. Det var därför vi tidigare mötte Sigrun Marie Moss och Eivind Fjeldstad i poolen på Manta. Två unga norrmän utsända till Pemba som valobservatörer. Innan de slängde sig i poolen hade de åkt runt på Pembas dammiga vägar för att inspektera vallokalerna. De ska stanna långt in i november.

Svenska ambassaden befarar mera oro på Pemba inför valet på söndag. De tycker att man ska undvika den här typen av möten. Men det känns mera som om vi långsamt glider igenom ett gigantiskt party när vi passerar folkmassan. Jag hänger ut genom fönstret och filmar.

Politisk möte på Pemba inför valet på söndag 31 oktober 2010.

Avfärd från Pemba

Det är dags att lämna Pemba. Vi har varit här i sex dagar. Det hörn av världen där tystnaden bosatt sig. Vi säger adjö till Idi och alla andra. Det känns som vi känt dem länge. Carl-Johan tar ett hejdå-foto på trappan.

Det är västeråsaren Matthew Saus vd, Ali Store junior manager, Juma Bakri general manager, Richard Bakani, director of diving and marine activities, Mama Rusiki, chef and baker, Faki, housekeeper och service-fundi.

Fyren på Pemba

Fyren är placerad på den absolut nordligaste spetsen av Pemba. Trappan upp i fyrtornet, ett av världens äldsta, är jättesmal. Carl-Johan sjunger hela vägen upp. Så fort han hittar akustik, sjunger han. Jag kan heller inte hålla tyst. Men tystnar gör vi där uppe. Tvärt. Vi har Indiska Oceanen åt alla håll. Det smaragdgröna vattnet tycks belyst underifrån. Den oexploaterade Vumawimbi-stranden glöder som en vit båge bortom palmskogen. Vinden viskar i våra öron.

Från fyren ser vi Indiska Oceanen åt alla håll.

Därnere på marken ligger Idi, utsträckt på rygg och väntar på oss. Han ler. Vet vad vi ser. Vi ler tillbaka.

Idi tar igen sig medan vi klättrar upp i fyren.

Jambo!

Idi följer oss till fyren. Idi är 24 år och född på Pemba. Han jobbar på Manta Resort och har serverat oss maten hela veckan. Han bor i byn Mtondoo Jeuri, närmast resorten.

För att komma till fyren går vi genom byn Mnarai med lerhusen som ligger efter den smala vägen. ”Jambo” hejar barnen när de ser oss. Carl-Johan får lov att fotografera en del av dem. De skrattar högt när de får titta på resultatet i displayen. Vi möts av vänlighet. Men också av stark integritet. Bylivet är ingen fasad skapad för oss turister. Det är äkta och känns skört. Vi är gäster, vill inte inkräkta. Får inte. De vuxna som inte vill bli fotograferade lyfter ett nekande finger i luften. Då fotar man inte.

Pojken ler mot Carl-Johans kamera när den gömda storasystern sätter sin hand över hans ögon.

Solnedgångar vi sent kommer att glömma..

Hasse Johansson har kommit. Vi gillar Hasse som sprider sitt lågmälda edsbyn-mål omkring sig. Hasse, vår mångfaldige världsmästare i bandy är sedan gammalt kompis med Mikael Genberg. Kul att se hur Västerås driftiga 60-talister hittat varandra och gjort Pemba till nåt slags nav i världen. Hasse börjar med en springtur sin första morgon på Manta Resort. Sen fortsätter han med sit-ups i sanden. Sluta nu situppa och följ med oss och snorkla istället, säger jag. Klockan är bara sju på morgonen. Hasse hänger på. Vi tar kanoter ut, ankrar i bojen i Hålet och snorklar en lång stund på revet. Ser tre drakfiskar. Sen paddlar vi in för frukost.

Hasse Johansson och Carl-Johan på poolkanten.

Vårt första dyk på Pemba!

I dag är det körigt. Vi har massor att göra inför reportagen.
Men vi hänger med morgonens dykgäng till The Fundu Gap. Jamen jisses vilka vatten! Sikt på 30 meter. När man kommer ner vill man stanna för gott i dessa korall-trädgårdar. Vi snorklar med Matthew Saus, västeråsaren som driver resorten åt ägarna, som också är västeråsare. På vägen hem kör vi mycket nära ett delfinstim. Man blir lycklig av delfiner.


När vi kommer hem får vi själva ett riktigt dyk. Äntligen. Dive-Master David tar oss ned på 18 meter på revet utanför. Intressant. Vi får se en del av de förstörda reven. Förstörda av
uppvärmningen, av felaktiga fiskemetoder. Marinbiologer härnere jobbar hårt för att restaurera reven i havet mellan Pemba och fastlandet. Men det är fullt av liv här: vi ser skorpionfisk, lejonfisk, en märklig Leaf Fish som ser ut som ett löv och som hängivna marinbiologer kan ge ett liv för att få se. Säger David. Vi ser bläckfiskar som ligger och slemmar ihop sig i sina hålor och glor på oss från något som ska föreställa huvuden. Vi ser muränor, havets suraste fisk som bar ligger i sina grottor och visar tänderna.
I morse vinkade vi av en kändis som bott några dagar på Pemba. I dag har det kommit en ny.
För övrigt går Holger här och skriker. Holger är en vit katt.

Ett paradis för fågelskådare

Vi gillar fågelskådarna. De sticker av här på resorten med sina kikare som de har med sig jämt. Även vid frukosten. Det är ett kahki-gäng i 60-70-årsåldern som går upp fem om morgnarna för att titta på fåglar som bara finns på Pemba: The Scops-Owl, The Pemba White-Eye, The Pemba Green Pigeon och den violettbröstade Pemba Sunbird. Vi vinkar av fågelskådarna. Nu ska de till Mikumi National Park, där vi var. Förmodligen kommer de här vana naturmänniskorna att se mycket mera än vi.

Vaknar, fortfarande lycklig över delfinstimmet igårkväll. Vi såg det rulla fram som ett hjul i havet, framför våra ögon när solen var på väg att gå ned.
Carl-Johan och jag går upp klockan sju, sticker ned till havet, paddlar ut i gryningen och binder fast kajaken i bojen mitt i Hålet. Det är full fart under ytan. Vi simmar bland stimmen av korallfiskar som rör sig snabbt och unisont.

Carl-Johan kör upp mig FÖRE klockan sex. Han vill morgonsnorkla i Hålet! Jag rycker åt mig cyklopen. När vi paddlar ut går solen upp över havet. Jag vaknar.

Vi snorklar i Hålet

Första morgonen på Manta Resort. Vi har sovit under myggnät. Men inte sett några bushbabies. Vi längtar. Det är småapor som kommer fram på kvällarna. Vi skulle haft Dumle-kola med oss och lagt på fönsterkanten. Men vem tänkte på det när man packade sin Malaria-profylax?
Efter frukosten sticker vi ut en i plaskajak. Man får dra den första biten. Tidvattnet har nästan blottat revet. Jag säger "hej igen" till mitt fina turkosa cyklop med slipade glas. Sist jag använde det var i Thailand i julas. Carl-Johan och jag hoppar i och snorklar i the Hole. Hålet. Det är ett hål i revet. Här ska västeråsarna bygga ett undervattensrum. Det är knappt man tror det är sant. Berättar mera sen i vårt reportage.

Han sätter ned oss tryggt på Pemba. Vi hoppar in i en bil som väntar på oss. Den ska ta oss till The Manta Resort på Pembas norra spets. Den mest avlägsna västerås-satsning vi kommer på just nu. Vi är ute på landet nu. Vi ser inte tillstymmelse till turism eller kommers.

Detta är muslimskt landskap och kvinnorna är täckta. Burkadebatten känns välgörande avlägsen. Vägen blir sämre. Och sämre. Och sämre. Till slut åker vi på en smal sandremsa i regnskogen, en lövsal som reser sig 20-25 meter över oss. Luftfuktigheten är hög. Det doftar drivhus. Regnskogen är fylld av bybor på cykel som elegant rundar vägens vattenfyllda kratrar.

Vi är bara fyra i det lilla planet. Nu åker vi till Pemba. Vi sätter oss alldeles bakom piloten. Bara för att få se framåt när vi flyger, se planet skära genom landskapet och luften. Det får man aldrig när man flyger stora plan.

Piloten är ensam. En äldre man. Förmodligen mycket erfaren. Men jag tänker: vad händer om han får en hjärtinfarkt? Måste jag göra mig beredd att hoppa in bakom spakarna då? Jag kommer på mig att försöka memorera vad han gör. Ser krångligt ut. Äsch, Carl-Johan får fixa det.

Partners. Micael Edler i mitten och Sticka Kimwaga till höger poserar med maskinoperatören Rajabu Senza. Sticka är delägare och partner i tryckeriet och förlaget i Mapinga. Sticka snackar svenska med oss. Han bodde i Sverige på 70- och 80-talen.

Jag älskar ljudet av rullande tryckpressar! Man är väl en störd tidningsnörd. Fantastiskt att tänka sig att de här pressarna packats ned i Lund och packats upp här. Mera om detta i vårt kommande reportage. Micael Edler visar oss presshallen. Till vänster står Marie Englesson från Sverige,en ung, ambitiös entreprenör som satsar i Tanzania. Hon gick ut Handels för bara fyra år sedan. Imponerande! Jag (Ann-Christine) till höger.

På väg mot Mapinga. Micael Edler kör oss tre mil norr om Dar es Salaam. Vi har bett om att få se det tryckeri och förlag som han och Tina Edler byggt och ganska nyligen kört igång. Tryckpressarna har skeppats från Studentlitteratur i Lund.

Bilden från bilfönstret visar en hel liten stad som är ett enda svartbygge.

Vi badar i havet för första gången på den här resan. Som att bli kysst om hela kroppen. Varmt och klart vatten. Vårt möte med Afrika är fantastiskt så här långt. Senast jag, Ann-Christine, var i Afrika var 1985. Då var inte Carl-Johan född. Den gången besökte jag svältlägren i Etiopien.

Bilden av Afrika som en kontinent av svält, missväxt, kriminalitet, aids, inbördeskrig, har bitit sig fast för eviga tider, beklagar de svenskar vi pratar med härnere. De hävdar att det är en osann och djupt orättvis bild av Afrika.

För att komma in på Yachtklubben i Dar es Salaam krävs det rekommendationer och medlemskap för att kunna passera vakter och bommar. Men vi slinker in. Det är tjusigt här, man ser ut över hela vackra bukten. Det var här Roald Dahl satt och spanade ut, såg cementfabriken resa sig på andra sidan bukten - den som byggts med svenska pengar – och fick inspiration till boken ”Kalle och chokladfabriken.”

Vi äter frukost med före detta västeråsaren Micael Edler på en trevlig liten restaurang. Utomhus under skuggan. Han pratar mycket om biståndet.

-Det är företagande och entreprenörsskap som kan bekämpa världsfattigdomen. Bistånd passiviserar och förlamar utveckling.

Det är hans absoluta hjärtefråga som han kan prata om i timmar.

För tre år sedan flyttade han och hans fru Tina Edler och deras tre barn hit till Dar es Salaam. Ett stort steg i livet. Om familjen Edlers flytt och framtidsplaner ska vi berätta om i reportage när vi kommer hem.

Ute på redden ligger fartygen i rader efter varandra. Ser snyggt ut. Men tyvärr är det bara ett tecken på att hamnen i Dar es Salaam inte fungerar. Fartygen ligger och väntar på lossning – medan pengarna tickar.

Vi dundrar in på hotell Seacliff. Skönt att vräka sig i poolen efter två nätters bushcamp.

Landsvägen till mikumi. Två Massajer kommer cyklande med sina spjut vilket påminner en om att maninte befinner sig på en svensk landsväg

Vår guide Amani, Carl-Johan och vår kock Abas tar bushlunch efter vägen

Amani berättar att han ska öppna eget safariföretag. Amani Safaris. Han får några goda råd av oss hur man ska hitta kunder på nätet och hålla dem informerade. Vi är själva jättenöjda över att vi bokat safarin själva.

Vi tar en sista runda i Mikumi National Park. Carl-Johan får ännu flera fina bilder. Sen åker vi tillbaka till Dar es Salaam med vår guide Amani. Vi vill ha apelsiner på väg hem. Amani stannar i en by och det kommer 27 apelsinförsäljare rusande till bilen. Det blir jobbigt. Den första lilla killen som sträckte upp sina apelsiner mot vårt bilfönster blir fullkomligt överkörd.

Vi ville ha varsin apelsin, men får en påse på cirka sju kilo. Ja, ja vi får väl ta hem dem och försöka sälja dem, tänker vi.

Efter frukosten sätter vi oss i jeepen och Amani guidar oss ut på savannen. Vi rullar ut i en tyst och mättad evighet, fylld av gult gräs och vilda djur. Min första giraff såg jag vid ingången till djurparken i Furuvik 1964. Här ser jag dem överallt. I vilt tillstånd. De står mäktiga och milda under sina träd. Vi trodde att safari var att se djur på långt håll. Men elefanterna kliver förbi några meter från bilen, vi ser lejon och hör dem andas. Vi ser zebror, bökande vårtsvin med uppkäftiga Pumba-rumpor som pekar i skyn. Vi ser babianer, impala, schakaler och Marabou-storkar med ungar. Carl-Johan hänger utanför bilen och plåtar för brinnande livet. Det här kommer bli ett jättefint reportage från savannen! Men vi kliver inte ur. Då blir man mat.

The Watchmen

-Hej, hej, vem är du? Han kommer flinande i mörkret när vi sitter på vår uteplats utanför tältet. Han har mössa på huvudet och en pilbåge i handen. Watchman, säger han. Jag är en watchman.

-Jaha, säger vi. Så trevligt. Vad ska du ha pilbågen till? Jag skjuter ormar, säger han och liksom visar med fingret hur de kan krypa runt betongplattan. Alltså den som är vår uteplats.

-Jaha. Öhhhh…. Vad finns det för ormar häromkring då, kan tänkas?

-Tja, grön mamba. Spottkobra. Lite av varje.

-Sedär, sedär, nickar vi intresserat och mycket samlat.

Plötsligt är det himla kallt om ryggen. Innan vi går och lägger oss skakar vi alla kläder. Stirrar hålögt ut i mörkret. Går och lägger oss.

Frukost

Abas serverar frukost. Han är vår privata kock.

–Jag har aldrig haft privat kock förut, säger Carl-Johan. Inte jag heller, säger jag.

Vi kör budgetupplägg. Det här var den billigaste safari som gick att hitta på nätet. Vi är nöjda.

Natten har varit lugn under Afrikas himmel. Vi har sovit till cikadornas sång.

-Det rusade två gula hundar genom bushen, säger Carl-Johan när han tidigt gått ur tältet. Lejon? föreslår jag. Det är massajernas hundar, det betyder tur att se dem säger Amani

Framme vid bushcampen Mikumi

Framme vid bushcampen. Det har blivit mörkt. Vårt tält står trevligt uppfällt på en decimeterhög betongplatta. En fotogenlampa lyser utanför tältöppningen. En stor lägerbrasa brinner. Vad mysigt! Det är först lite senare som vi förstår att lägerelden inte bara är mysfaktor. Den är till för att hålla de vilda djuren borta. Det handlar om hyenor, elefanter och lejon. Det här är deras mark.

Det är inget snack om saken. Vi befinner oss mitt i bushen!

Tanzanias landskap är dramatiskt med många berg som bara reser sig ur marken. Inte långt härifrån, vid gränsen till Kenya ligger Kilimanjaro, Afrikas högsta berg

Fötterna ser ut som någon blåst upp dem. Hur klokt var det här? Vi åker bil i fem timmar, direkt efter en flygresa på 16 timmar. Men vi biter ihop. Ska man ut i bushen måste man få tummen ur. Vi passerar hundratals afrikanska byar där människor lever sina tanzanianska vardagsliv, kvinnor som bär vedtravar på sina huvuden, barn i skoluniformer. Vi blåser förbi dem i fyrhjulsdrivet på Afrikas största väg, den som går mellan Egypten och Sydafrika. Den är smal och består av två filer. Väldigt smala filer. Vi blundar när Amani gör omkörningar på spärrlinjerna.

Framme i Dar es Salaam

Yes! Han står där på flygplatsen med Carl-Johans namn nedplitat på ett A4-papper. Han heter Amani och är vår safariguide. Det är han som ska ta oss till de vilda djuren på savannen. Fram till nu har faktiskt tvivlet gnagt: skulle vår safaribokning funka? För hur bombis kan man vara på det när man bara fyllt i ett formulär på nätet, mejlat med någon som kallar sig ”Kanzi” och satt in 700 US Dollar på ett vilt främmande konto i Tanzania?

Vår destination är alltså Pemba. Men först ska vi på safari i Mikumi National Park. Hakuna Matata!